Det är en väktare och hans fånge. Pennan förs av väktaren Leon, en före detta analfabet. Bakom fångens ansikte skymtar den socialistiske skriftställaren Antoni Gramsci.
I sin journal beskriver Leon deras gemensamma skuggliv i en nästan total isolering. Hur deras identiteter konfronteras, nöts ner och ibland glider in i varandra.
Leon skildrar hur hela hans existens i grunden skakas av en förtärande förälskelse i den kvinna som är Fångens enda tillåtna kontakt med omvärlden. Hur alla tre förändras av spelets villkor. Det är en kamp i falskhet, där den som drar längsta strået bäst behärskar konsten att dölja och vilseleda.
Det är ett kammarspel i en värld som liknar vår egen — i de paranoida fobier som utvecklats i västerlandet kring hotet från islam. Men också en hyllning till den vanliga människan. Till det som är humanismens innersta grund.
