Ida Bäckmann har den svenska litteraturens sämsta rykte. Gustaf Fröding diktade att han köpte sin kärlek för pengar. Ida erbjöd sin och han tackade nej i åtta och ett halvt år.
Under ett sista halvår tog han emot henne i sin cell på Uppsala hospital. Hon var den som kom med mat och vin och gott humör och idéer om bättre vård. Men när han började tala om giftermål fick hon portförbud av hans släkt och läkare.
Efter hans död 1911 mötte hon Selma Lagerlöf, som uppmuntrade henne att skriva en bok om sig och skalden. Det blev skandal. Hon var orädd och känd som journalist och globetrotter. Hennes reportage hade spänt från oljefälten vid Kaspiska havet till yerbaodlingarna i Paraguay.
Efter skandalboken dog karriären. I femtioårsåldern fick hon slå sig på lantbruk i Närke.
Litteraturhistorien har alltid mätt människor efter betydelse och i den skalan är Ida Bäckmann liten inför två storheter. Att ställa sig på tå jämte dem innebar att eftervärlden gav henne kvinnokönets värsta egenskaper: påflugenhet, hysteri, högljudd känslosamhet, frigiditet och — värst av allt — fulhet.
Sigrid Combüchen gör i denna bok om Ida Bäckmann ett försök att vända på kikaren.
