Esaias Tegnér var 56 år och stod på krönet av sin bana när han 1834 förälskade sig huvudlöst i den mer än trettio år yngre Emili Selldén. Han var nationalskald, biskop, riksdagsledamot, en av De Aderton och liderlig som få. Stewe Claesons porträtt av den åldrande mannens lidelse och leda är varmt och präglat av en förstående humor. Sällan har vi kommit skaparen av Det eviga och Fritiofs saga så nära som här.
Sex år senare sitter han på hospital i nordtyska Schleswig och botar en djup depression. Det är mellan dessa stationer som berättelsen växlar. Det är inte lätt att vara poet. Eller biskop. Eller medelålders man.
Stewe Claesons porträtt av Tegnér är präglat av ömhet och förståelse. Han skildrar biskopens lidelse och leda och lyckas samtidigt frammana skarpa och färgrika bilder av 1800-talets Sverige mellan supkalas på lantliga prästgårdar och kungamiddagar i huvudstaden. Och bilden av det svenska brännvinsbordet växer till en symbol för livet självt: fyllt av rikedom och överflöd, men farligt och helt utan ordning.
