Brevboken

»Michail Sjisjkin låter själarna och orden vandra över tiden som molnen över himlen… Faktum är att romanen är på god väg att bli en litterär sensation.«
Sabine Berking, Frankfurter Allgemeine Zeitung
En man. En kvinna. Första förälskelsen. Deras kärleksbrev. Ett krig bryter ut och han tar värvning, hon blir ensam kvar i ett slags vardag. De båda älskande skriver till varandra om allt som faller dem in: kriget, barndomen, familjerna – umbäranden, glädjeämnen och sorger. Snart visar det sig att breven berättar en oväntat mångbottnad historia.
KRITIKERRÖSTER


»Det är nämligen också en raffinerat komponerad roman som spränger tidens ramar… De poetiskt exakta intrycken – vackert förmedlade i Elin Parkmans rent fysiskt njutbara översättning – ingår i en helhet som är drömlikt obestämd och på samma gång fullkomligt självklar. Det är som i en Tarkovskijfilm: man vet inte riktigt var man är, men man är hela tiden i Zonen.« 
Jesper Högström, Expressen


»Den ryska litteraturen har, precis som Ryssland, tappat mycket av sin forna stormaktsposition, konstaterar Uppsalaforskaren Nils Håkansson i en ny avhandling. Det kommer att dröja ett tag, ett halvt sekel kanske, tror han, innan en ryss tilldelas nobelpriset igen efter Solzjenitsyn och Joseph Brodsky.
Jag satsar hundra rubler på att det kommer tidigare.
Jag har just avslutat Brevboken av Michail Sjisjkin. Den andas Tjechov, Tolstoj. James Joyce. Vad ni vill. Och är – obeoende av Rysslands roll i världspolitiken – stor rysk litteratur.«
Björn Löfström, VästerbottensKuriren


»… det vackra språket och de varma, lite humorfyllda, ibland outsägligt sorgliga, bilderna otroligt vidgande för läsarens egna tankevärldar. Läsningen går långsamt och när jag slår ihop boken känner jag att jag kan öppna den här boken och läsa den igen och igen – och varje gång kommer den att ge något nytt.«
Elisabet Norin, Kristianstadsbladet


»Brevboken är skriven på ett enkelt och vackert språk, det är en nästan otidsenlig bok, både i form och ämne. Brevromanen är inte så vanlig i modern prosa och författarens sätt att pejla de stora frågorna, utifrån en humanistisk utgångspunkt, är ovanligt. Sjisjkin är skicklig och genomför detta, på ett alldeles lysande sätt. Han låter svaren bli lika enkla som frågorna är komplicerade. I slutet av boken uppträder Karon som en spårvagnsförare och romangestalterna stiger, en efter en, på hans spårvagn. Döden innebär bara att ›människor blir vad de alltid har varit – värme och ljus‹.«
Kerstin Johansson, Helsingborgs Dagblad


»Jag funderar över en grej; om The Great American Novel är en genre som går ut på att väva Stora Berättelser om de Stora Frågorna “Vilka är vi? Vilka tror vi att vi är? Vad vill vi, och varför misslyckas vi?”, vad är då den stora ryska romanen idag, långt efter men inte i motsats till Tolstoj, Dostojevskij, Bulgakov, Solsjenitsyn? Kanske är den just det här: för visst är det frestande att läsa det här som en allegori över ett land som är itu, som försöker gå framåt med ena foten stadigt i 1800-talets nationalromantik om Heliga Moder Rysslands överlägsenhet och den andra i den sovjetiska utopin där alla är lika goda medborgare och lyckan är att tjäna det gemensamma målet, uppvuxna på utopier som aldrig kan bli sanna.«
Björn Waller, Dagens bok