Året är 1895 och Henry James nya pjäs gör dunderfiasko i London samtidigt som Oscar Wildes senaste går för fulla hus på teatern bredvid. James bestämmer sig omedelbart för att fly staden och slicka såren. I sin självvalda exil börjar han att minnas tillbaka på sitt liv: systerns tragiska död som länge plågade honom, hur han höll sig undan det amerikanska inbördeskriget, de hemska minnena av sårade och döda soldater, uppväxten i New England och brodern som i familjen alltid hölls före honom intellektuellt och socialt.
Men ett stort glädjeämne för honom var den mycket märkliga och hemliga vänskapen med författaren Constance Fenimore Woolson, hur de brevväxlade, hyrde våningarna intill varandra i Venedig och bokade in sig på samma pensionat i England. Så nås han plötsligt av ett telegram som berättar att Constance helt oväntat har tagit sitt liv genom att slänga sig ut från sitt lägenhetsfönster i Venedig.
Henry James kom att under sitt liv kallas för «Mästaren». Skälet var hans skarpa blick för mänskliga relationer, vilket även kännetecknar hans böcker. Colm Tóibín fångar i sin roman — som redan kort efter sin första publicering utropades till klassiker — en man som privat plågades av sin ensamhet samtidigt som han i sin sociala verksamhet kunde njuta av litterära framgångar och gärna frotterade sig med alla dåtidens stora författare.
Med ett nyskrivet förord av Klas Östergren.
«Mästaren är underbart rik, ett verkligt kraftprov i den ofta misslyckade genren ´roman om känd, verklig person´… Den ger en enastående ingång till ett av de stora författarskapen i modern tid. Den är i sig själv ett litet mästerverk.» SvD
